Ziggy Media

Vet att jag nämnde tidigare att jag var rädd att min sammarbetspartner/pojkvän var på väg in i en psykos eller något liknande.Tyvärr visade sig mina aningar bli besannade. För ett par dagar sedan råkade jag yttra något som jag betraktade som en ren petitess. Dett fick dock min reskamrat att bli fullständigt furiös, han började slå och slå på mig besinnigslöst och försökte hindra mig att få luft, kväva mig kändes det som. Aldrig, aldrig trodde jag att jag skulle behöva utsätttas för något sådant och nu vet jag inte om det är smärtan eller chocken eller sorgen som är det svåraste att bära.

Nästföljande morgon fck jag åka ambulans till närmaste allmänna sjukhus i en förtvivlan som var nästan för stor att bära.  Väl på sjukhuset  förseddes jag med morfin och lugnande samt röntgades grundligt. Jarmo häktades, ville att jag skulle dra en lögn om det inträffade vilket jag vägrade. Aldrig, aldrig att jag accepterar att en man misshandlar en kvinna. Det finns inget som helst försvar för en sådan handling.

Då jag hämtat mig något efter ett par dagar som sängliggande  gjorde jag ett dagbesök i den Historiska botaniska trädgård som finns här i Malaga. Otroligt vackert och vilsamt för själen. Flyger hem till Stockholm i morgon kväll. Orkar inte skriva mer i en förtvivvlan som är nästan för stor att bära. Så ledsen…så sårad…och så besviken är jag.

Ovan bilder från besöket i trädgården.

Så kan det gå… I torsdags kväll åkte vi med våra vänner berbergrabbarna  i rasande fart (160km/timman) till Marrakech för att söka hinna med natttåget till Tanger därifrån. Missade tåget med ungerfär 5 minuter. Efter det var det bara att ta in på hotell över natten för att göra ett nytt försök nästföljande morgon. Vi kom iväg 07.00 och anlände till Tanger och kom med båten över till Algeciras, Spanien med mycket möda på grund av en kollosal packning. Inköp från Marocko tänka att säljas i Sverige. Väl framme i Spanien hamnade vi i Guardia Civils klor ett antal nattliga timmar medan de långsamt gick igenom bagaget. Fick små vredesutbrott emellanåt men mäktade lyckligtvis hålla igen det värsta och vi blev så småningom fria att gå. Utmattade och irriterade tog vi in på ett enkelt hotell för att göra ett nytt försök att ta oss till Malagas flygplats nästföljande morgon.

Dålig planering kanske men hemresedagens morgon visar det sig att det bara går två bussar per dag från Algeciras till Malagas flygplats. En 07.00 redan för sen att ta och nästa 14.50 vilket inte fungerar för oss eftersom planet ska lyfta 13.15.  Jaha, vad göra? Efter förhandling med ett antal lokala taxichaufförer kommer vi fram till ett pris som båda parter kan acceptera och får betala både i Euro och Marrockanska Dirham.

På väg igen. Anländer till flygplatsen 35 minuter innan planet ska lyfta. Informationsdiskpersonalen ringer till planets pilot och vädjar att vi ska få gå ombord trots att vi är försenade men vederbörande låter sig inte bevekas och planet flyger iväg liksom våra flygbiljettspengar… Visst en hel del av ovan beskrivna händelseförlopp är utan tvekan självförvållat, men ändå känns det lite surt.

 Efter en utflykt i staden under dagen sitter vi nu på ett hotell i Malaga och letar hemresebiljett till ett rimligt pris. Men mitt i eländet tror jag att det kan finnas en mening med att det blev så här trots allt och att det kanske kommer att visa sig med tiden varför det blev som det blev. Ibland måste man få vara lite av en fatalist.

Ziggy M

Sitter här på ett lyxhotell  (åtminstone enligt lokala mått mätt) i Agadir och känner mig ganska ledsen.Mycket bråk med min sammarbetspartner/finansiär mm mm mm. Stundtals tror jag att han är på väg in i en psykos….Men som tidigare sagts är jag väl inte den som ska klaga, som fått tillbringa största delen av vintern i ett varmt klimat och samtidigt fått uppleva saker och dessutom haft möjlighet att jobba.

Dock är inte allt dysterhet. Gjorde en provtur med berbergrabbarna i går inför en av deras tänkta “excursions”. Åkte till drömlika platser, fick mängder av fina bilder till hemsidan samt lyckades köra fast i ökensanden trots fyrhjulsdrift. Nu blev jag störd igen. Hej så länge Ziggy M.

Kanske är jag bortskämd redan för trots att södra Marocko ger perfekt sommarvärme just nu (för en nordbo som mig) känner jag mig stundtals lätt uttråkad. Hänger vid poolen och frågar mig själv om jag ids ta en liten promenad ner till havet eller om jag ska lägga mig ner i en solstol och bara vara där jag är. Har aldrig förr bott någon längre period på ett hotell av den här klassen. Förmodligen lyxklass om ock i en något bedagad form. Ja , jag vet inte men har det väl oförskämt bra just nu sittande i hotellbaren jobbandes med mina vänner Berbergrabbarnas hemsida (se foto ovan) och funderar på vad jag kan göra med det hus som jag med största sanolikhet kommer att bo i under ett antal vintrar framöver (se även här foto ovan). Tror att det kan vara så att Ziggys och mitt liv plötsligt tagit sig så radikala och oväntade vändor att vi inte riktigt kan greppa och ta till oss situationen.

Soliga hälsningar från Ziggy för tiollfället aktiv i Agadir, Marocko

Påfågel i Imsouane 

Efter att ha tillbringat en knapp vecka i den lilla vackra byn Imsouane, vid vägens slut befinner jag mig åter i Agadir. En ganska charmig stad trots en lång historia av charterturism har jag funnit. Sitter på hotell Anezi och söker jobba med hemsida mm. men sommarvärmen ute lockar hela tiden… men lite blir det gjort i alla fall. Och jag är väl inte den som ska klaga efter att ha levt nästan en hel vinter borta ifrån Sverigekylan och dessutom med hjälp av min bästa vän i Småland fått veta att min mor inta alls är döende. Kvällen innan jag åkte hit pratade jag med min mamma och hon berättade att hon varit hos doktorn och vägt sig. Vågen visade endast 12kg sa hon upprepade gånger. Då min mor på intet sätt brukar vara förvirrad messade jag en kompis och bad henne åka och titta till min lilla mamma. En provvägning på Monicas inrådan visade på 45kg. Vilken lättnad att få veta….. Ska nu iväg till byn Tamraght som ligger ett stycke norr ut härifrån.

Vi hörs, säger Ziggy

Pratade med min älskade mor per telefon ganska länge idag. Visst, vi blir alla gamla, om vi får leva men det gör ändå ont att höra att den mamma som alltid funnits där sakta håller på att tyna bort. Hennes mage har krånglat i över ett år och hon har inte riktigt varit sitt gamla jag. Ringde hennes läkare strax efter att jag kommit hem från min senaste Marockotur och nu har mamsen varit där för ytterligare en undersökning, Fick en smärra chock när hon berättade att när hon kontrollvägdes där visade vågen 12 på kg!!!! Hon har gått ner 30 kg! Ja, det gör ont att höra, det gör mig ont om henne samtidigt som jag känner mig så fullkomligt maktlös. Och själv har jag brutalt ont i ryggen. Vem fan vill lyssna på denna klagolåt? Troligtvis ingen, men på något vis hjälper det lite att få sätta ord på tankarna.

Våren börjar närma sig Stockholm, katterna är ystra och idag gick det att promenera omkring med jackan oknäppt utan att frysa det allra minsta. Men Ziggy reser till Marrakech tidigt på onsdag morgon igen. Bland annat för att visa upp den skiss till en hemsida som jag arbetat med i stort sett hela den natt som varit (ute i sista minuten som vanligt). Den som lever får se hur det blir med allt det här nya och alla vilda planer runtomkring, Förmodligen blir det nu tyst ifrån Ziggy Media ett tag igen, men precis som Snusmumriken ämnar vi återvända när våren på allvar är i antågande. Som sagt. Den som lever får se.

Illustratonen ovan visar förslag på indexsida till beställd webbsight. Bakgrunden ska gå i ljust grått och delfinerna är en en kort animerad sekvens. 

Världen är grym och ond. Tonårspojkarna här i huset sitter just nu och tittar på hur Tjetjenska terorister halshugger Ryssar och hur de Mexikanska knarkkartellen kapar av folks händer med motorsåg på nätet. Ja, vad ska man säga, det är ju en del av verkligheten…. Kanske är det så att människan är ond? Ja, jag vet inte men själv nöjer jag mig med att önska Fredrik och Filippa massor av ångest inför sin separation och är förbannand över Alliansens ohämmade iver att sälja av det som tillhört oss alla. I veckan läste jag om att ytterligare 1000-tals av allmännyttans lägenheter ska säljas ut och privatiseras. Man undrar hur allt detta ska sluta. Det är väl bara att som vanligt söka ta en dag i sänder, hoppas på att de nyare generationerna har bättre vett och att kanske någonting kommer att hända som får oss alla att tänka till och besinna oss.

Själv har jag ett ytterst små och triviala bekymmer. Lider av resfeber inför resan tillbaka till Marocko på onsdag och prestatiponsångest inför den Hemsida jag ska förfärdiga till mina vänner berbergrabbarna där nere. Vet att jag har den kunskap som behövs men vill att det ska bli så bra, så bra för deras skull. Visst är det bra att sikta högt, men  samtidigt måste åtminstone jag personligen försöka  lära mig att acceptera att jag stundtals bara lyckas nå trädtopparna. Att allt jag producerar inte nödvändigtvis alltid måste få ett optimalt resultat. Tror att denna preastationslängtan/ångest kan få till följd att det som ska göras skjuts på framtiden tills det slutligen görs i stress med följden att slutprodukten blir mindre bra. Brottas en del med den här problematiken vilket ibland gör att jag har svårt att släppa ifrån mig saker. Svårt att tro på att det är bra grejer jag produceras. Faller på eget grepp genom ställa alltför höga krav på mig själv och kanske är det samtidugt ett sätt att slippa undan. Den som inte vågar behöver ju inte heller bli besviken… Är det nån som känner igen sig? Vill inte generalisera men jag tror att ett sådant beteende tyvärr uppstår mestadels hos kvinnor. Detta att vi ännu inte är helt bekväma med att hävda oss i konkurrensen, sätta ner foten och visa att vi duger. Känna fullt ut att vi faktiskt och tveklöst är jättbra på det vi gör. Nja, det var lite funderingar som dök upp när jag satt här och funderade på lördagskvällen.

Men nu bär som sagt snart iväg på nya äventyr söderut för Ziggy och mig. Med kameran och datorn i bagaget ska vi göra stordåd. Ryggen krånglar visserligen fortfarande. Fick resultatet från röntgenundersökningen i morse. Har inte lyckats bryta ryggen den här gången gudskelov men likväl fått en kota ihoptryckt. Det känns det kan jag lova och jag måste knapra värktabletter IGEN!!! Men ändå är jag så tacksam att jag lever och kan gå på mina ben. Läkarordinationen lyder “vila och ta det försiktigt”, så får vi se hur det blir med “stordåden”. Marrakech nästa!

Dagens illustration är “Yellowboy” som jag hittade i Ceuta.

Vår lägenhet i Marocko är nu köpt och idag utvidgad med ett våningplan till. Detta fick jag nyss veta genom ett telefonsamtal ifrån Agadir.Tänk vad märkligt att livet kan ändra riktning så snabbt och gå från mörker till strålande ljus.

Kan inte hålla mig, åker ner till Marocko igen nästkommande onsdag. Har dessutom jobb som väntar därnere genom de webbsidor jag lovat att bygga till några berbervänner som håller på att starta upp en guidningsbusiness.

Till dess utvidgar jag Projekt Leo med bilder jag tagit under tidigare besök. Tycker att jag ser figurer som jag kan ge liv i de brandposter som syns på bilden nedan. Medger att jag kanske har ett lite udda fantasiliv, men det är väl tur att inte alla tänker likadant. Tror att livet skulle bli betydligt tråkigare om så var fallet. Ziggylivet är för övrigt fyllt av toppar och vågdalar. Väljer att surfa på vågornas toppar nu så länge det bara går.

I Imsouane en liten fiskeby norr om Agadir och bortom alla allmänna kommunikatinsmedel träffade jag denne stolte påfågelsherre som ganska snart åt ur min hand. Tyvärr råkade jag ut för en olycka som kunde slutat riktigt illa i samma lilla by. Skulle nyttja det lokala Internetcaféet en eftermiddag. Maskinerna som såg ut och fungerade ungefär som dom gjorde här hemma för en 10-15 år sedan fungerade hjälpligt men när jag var klar föll jag baklänges ned för den stentrappa som ledde upp till den våning där maskinerna fanns. Vet inte hur jag bar mig åt men tappade balansen och föll handlöst bakåt ner till första våningen. Det gjorde ohyggligt ont men jag tycks ha klarat mig  någorlunda helskinnad även denna gång. Det är nog inte meningen att jag ska dö ännu eller så har jag tur som en tokig. Är nu hemma i Sverige igen sedan drygt en vecka, men längtar tillbaka. Har lite hemsidor att göra åt folk som jag träffat i Marocko men när jag kommer dit igen är ännu inte klart. Så länge hankar jeg mig fram med smärta efter det senaste fallet och äter starka värktabletter IGEN. Har massor med nya bilder att bearbeta och sedan lägga in i Projekt Leo. Allting går väldigt fort nu känns det som och ingen vet vad som väntar bakom hörnet. Men det känns hoppfullt och så år ju våren snart på väg också.

Från en hoppfulll Ziggy

Fiskebåtar i Imsouan                     Tanger

Det har varit tyst ifran Ziggy ett tag nu vilket beror pa att jag rest en del. Flog forst till Malaga och darifran med buss till Ceuta och efter det ett par dagars stopp i Tanger fortsatte vi med tag ner till Marrakech.

Da jag var dar for 34 ar sedan upplevde jag Marrakech som nagot av en sagostad. Hektiskt ja men anda exotiskt och fantasieggande. Aterseendet blev en besvikelse. Bara krimskrams hets och luriga typer overallt. Ibland ska man kanske behalla sina gamla minnen ororda….Dock ar stadens omgivningar med de snokladda Atlasbergen i bakgrunden ett minne val vart att bara med sig.

Befinner mig nu ater i underbara lilla Thagazout. Vantar pa hantverkare som ska fixa i lagenheten och sa har jag hittat en finansiar under resans gang. An finns det hopp…..